samhälleligt ägande absolut ingen garanti

Det är många som försöker dra höga växlar (tjäna på) katastrofen i Japan. Ochi raden finns också "specialist på samhällelig krishantering" Johan Färm som i stort sett i sin skrivelse menar att om inte staten äger så mycket som möjligt av sjukvård, skola och omsorg. Då ligger Sverige illa till om landet skulle råka ut för en Tsunami eller ett jordskalv av den typ vi ser i Japan. Färm konstaterar att Sverige är förskonat från den typen av bibliska katastrofer men att "de kan inträffa". Ja det är klart att de kan inträffa. Inte Tsunamis av den storleken men mindre jordskalv. Frågan är ifall vi ska hindra privatisering och effektivisering av vitala samhällsområden, eftersom "det kan inträffa" katastrofer i Sverige.



Färm tar oss tillbaka till 2004 och den katastrof som då inträffade i Indiska oceanen. Han påpekar att mycket kritik riktades mot den dåvarande regeringen och med rätta! Ingen visste vad någon hade sagt eller var nyckelpersoner hade varit. man försökte mörka ansvarsfrågan helt. Han konstaterar att nuvarande regering har slagit ihop ett antal gamla myndigheter och bildat MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) som ska se till att vi har god katastrofberedskap. Men Färm konstaterar att det endast är myndigheter som koordinerar med varandra. I något förtäckta ord säger han att samhället (staten) borde kontrollera en större del av den privata sektorn så att de också klarar av en kris. men jag tror att han är ute i blåsväder och inte riktigt tänker på vad han säger, eftersom han är fullt upptagen med att hålla i hatten.

Hur det gick när Staten hade ett i stort sett övergripande ansvar för krishantering, det såg vi 2004. Inget fungerade ordentligt och ingen visste vem som skulle göra vad och den som skulle göra något, var inte där.

Detta är just det fenomen som inträffar när man koncentrerar makten och kontrollen till en eller ett fåtal aktörer. Det händer ingenting, eftersom ingen har någon egentlig anledning att jobba häcken av sig för att människor ska kunna fungera. Ingen behöver bry sig eftersom det är skattemedel man får sin lön igenom. Privata aktörer däremot är beroende av att samhällets funktioner inte gnisslar eller stannar av och jag är säker på att de sparkar på varandra ifall det behövs. katastrofberedskapen blir knappast bättre för att statliga tjänstemän ska sitta och detaljplanera en utryckning OM det behövs och OM den ser ut så som man har tänkt sig att katastrofen kommer att gestalta sig. Flexibilitet är nyckelordet och där har politiker och statsapparaten aldrig utmärkt sig!

Att verkningarna av en eventuell katastrof av eventuellt så stor omfattning som en Tsunami i Sverige eller utomlands (Skulle inte privata företag vara intresserade av att hjälpa till att minimera skador även utomlands, har de inte kunder även där?) kan inträffa, är ett av förespråkarnas just nu största argument för att behålla ett så stort statligt ansvarsområde som är möjligt. Det brister som sagt på en punkt. Statliga tjänstemän behöver inte bry sig om sina kunder (medborgare/människor,) skattepengar (deras lön) måste alla betala oavsett ifall man tar sitt ansvar eller inte. Och i detta fall för en katastrof som kanske aldrig kommer till Sverige.
Låt oss slippa se en så inkompetent "samordning" som vi såg 2004.